loggaGalleriKiKåseberga

Karin Anker -
konstnären och paradiset

© Text:Anna Gunnert, Tidskriften360° Sommarnumret 2016

Mitt i Kåseberga ligger en bit av Edens lustgård.

Närmare bestämt på Smedjevägen 1. En smäcker vit skånelänga i vinkel med vasstak och koboltblå detaljer signalerar själva sinnebilden av klassisk skånsk drömmiljö. Här bor och verkar konstnären Karin Anker sedan tio år tillbaka. Solen gassar och vi slår oss ner i trädgården under parasollet. Morotskaka från ett närliggande café står på bordet och te i kopparna. Brisen från havet är frisk denna eftermiddag och Karin är idag extra glad.
 

"Det Österlenska landskapet har jag sen länge hållit fast vid."

    Mitt revir har hela tiden varit mellan Haväng och Kåseberga, men det har blivit snävare och snävare och nu är det nästan bara här i Kåseberga.
Vi pratar om paradis och kommer fram till att många av oss landar i barndomen när vi ska definiera vad och var paradiset är och ligger. Karin berättar att hon var sju år när föräldrarna köpte sommarhus på Österlen och att hon känner sig starkt präglad av denna trakt. Trånga skärgårdar har aldrig lockat, utan det är de öppna vidderna som drar.
Innan flytten till Kåseberga bodde hon och maken Bengt i Malmö, men hans släkt kommer från Österlen och Bornholm så båda närde en längtan österut och när Karin såg huset hos mäklaren gick allt fort.

Nu känner jag att jag fått det ungefär så som jag vill ha det. Här mår vi bra, det känns hemma för oss.
 

Ny ljus ateljé

    Säsongen startar med påskrundan då en trogen kundkrets köar när hon öppnar på långfredagen, följt av en sommarutställning och en till advent. Tidigare målade hon i ena delen av galleriet, men nu i vår har hon invigt sin nya ateljé. Att slippa städa undan och istället få bre ut sig är även det ett paradis för en konstnä,r som hon uttrycker det. Från takfönstren flödar ljuset och för vinterns mörka dagar är speciallampor med dagsljussken från amerikanska Nasa installerade.
     I ateljén ligger en bok på bordet, Den magiska gnistan av Kajsa Ingmarsson. Och kanske är det här inne som den största elden tänds och själva ateljén är den plats och det paradis där Karin allra helst är.


 

Konstnärskapet kretsar kring ett begränsat antal poler som utforskas på djupet.

    Lyriskt närmar sig måleriet abstraktionen i poetiska tolkningar av hav och land, himmel och ljus. Koloriten är rik och mjuk när hon fångar horisontens lugna linje.

Det finns en vila i horisonten som jag både behöver och vill förmedla.

  Redan som 16-åring började hon måla landskapet på Österlen. Då tog hon ofta med sig staffliet ut till platser som Stenshuvud och Kivik. Idag är måleriet i huvudsak ateljéarbete, även om hon emellanåt skissar eller gör några av de mindre målningarna ute i det fria, men oftast arbetar Karin på stora dukar inomhus.
  Jag försöker memorera färger och ljuset när jag är ute, men de blir till en helt ny berättelse när jag kommer hem.
Karin namnger aldrig platserna hon utgått ifrån i sina verk, utan alla blir till egna världar.
 

"Ett extra värde skapas då det tar tid."

   Motiven fungerar som bärare där färgen är psykologi och känsla. Karin renodlar mer och mer och söker få fram en stämning. Lager på lager av färg läggs på och inför varje ny duk startar ett nytt samtal. Kanske har hon högst tre målningar på gång samtidigt, hon vill inte splittra sig mer. Karin jämför det med att tala med tre olika människor. Det gäller att komma ihåg var man var sist. Vad var det vi pratade om? Men att växla mellan dukarna behövs av rent praktiska skäl. Karin arbetar i olja, den långsamt torkande, som behöver stå till sig mellan varven. För Karin är oljans sinnliga karaktär och elasticitet avgörande. Hon menar att det skapas ett extra värde i långsamheten.

    Vi sitter och samtalar bland buxbom, rosor och lavendel, äppelträden blommar och sikten är fri upp mot kullarna mot havet. Fåren betar och Karin säger att här är det idyll i kvadrat. Till Kåsebergas styrkor hör för Karin stränderna och möjligheterna att vandra kilometervis, Ale stenar och dess mystik och den levande hamnen gör sitt till, men också samhörigheten bland ortsbefolkningen och tillgången på viktiga nätverk. Hon tycker om att vara ambassadör för sin bygd och att möta människor som besöker byn.